thinknaturalhorse

Hej :)
Efter en tid har jag blivit sugen på att börja blogga igen nu.
Men pga många olika saker kan jag inte fortsätta på denna bloggen även om jag vill....
Så från och med nu hittar ni mig på  http://goldenjammi.bloggplatsen.se

Hoppas vi ses där!

//Manda

Idag är det exakt 4 år sedan.

4år sedan jag satt i en bil på väg till en gård i halmstad för att titta på en häst.

En häst som nu är min bästa vän,

För lite mer än 4 år sedan, hittade jag en annons, i anonsen var det en oytoligt vacker häst, den verkade perfekt, det tyckte alla, den lilla fuxen hade vi bara ett ända problem med, hästen bodde i HOLLAND! Gensat fick jag glömma mina drömmar om den vackra fuxen och leta vidare.

Men jag fann aldrig någon annan häst, efter 2 veckor såg ja anonsen ute igen, jag tittade på hästen och kunde inte låta bli att klicka in på annonsen, och vet ni vad? Hästen bodde nu i Halmstad.

Jag vissade mamma, och hon lovade att ringa samma kväll.

Jag satt utanför och Lyssnade medans hon ringde, men kunde inte höra så mycket.

Men tillslut kom mamma ut, hon berättade att fuxen hette Lady, och hon var en ”misslyckad import från Holland, det var en ridskola som skulle köpt Lady från Holland, men ägaren hade varit snäll och impoterat hästen till Sverige, men nu hade ridskolan gått i konkurs och kunde inte ha Lady.

Jag mins så väl, hur besviken jag va, när jag kom dit efter 2 timmars bilkörning, en liten mager ponny, inte alls den vackra fuxen som jag sett på bild, denna hästen var mager, poch rädd för människor.

Men trots det så klikade det mellan mig och Lady,

Helt plötslig berättade dem att hon var med föl, och vi bara :O

den magra hästen skulle väll inte kunna få föl? Och desutom om 2 månader? :O

Jag kan väll inte säga mer än att alla utan jag var osäkra,

JAG SKULLE HA DEN HÄSTEN, så när vi for hem stod en fuxfärgad ponny därbak.

Alla vissste lika väl som jag att Lady skulle bli min ända tröst, efter allt som hänt.

Det var början, början på mitt liv, det var innan jag levde, efter detta började jag leva

Efter det har det gått upp och ner,

Den första tiden stod Lady, jag ryktade, jag matade och jag lekte hästägare men inte mer än så.

Holly föddes, och ja, det var kul den första tiden.... men med tiden var jag mindre och mindre i stallet.

Jag glömmde bort dem, och det kan jag ännu inte förlåta mig själv för.

Lady reds aldrig, visst jag skrittade lite rundor i skogen eller något sådant, men det var allt.

Jag glömmde helt enkelt bort min vän.

Sommaren 09, fick jag Diabetes, och medan jag låg där på sjukhuset, kom jag på hur glad jag igentligen va över mina hästar, och när jag kom ut därifrån började jag rykta, och rida om dagarna igen, fast bara lite, jag och Lady kom aldrig någon stans i ridningen.... Det konstiga va att alla andra hästar dem hoppade jag och Galopperade men inte Lady,

Den sommaren åkte Zäta, det krossade mig HELT men Lady, hon dämpade det, hon tog upp tomrummet lite, och gjorde mig glad.

Den sommaren började jag tänka ”naturligt” att se hästar bli dragna i munnen, fick jag nog av.

Så jag slutade titta på hopptävlingar och allt där det fans risker att se sådant.

höste 09 kom... och jag kom så väll ihåg, mamma och jag red i paddocken, när Lady plötsligt blev rädd, hon skuttade till och jag flög av.... Efter det slutade jag rida, jag var rädd, och jag vågade inget!

Men jag slutade inte helt jag började trickträna, mest för att ha något att göra,

Den vintern 09-2010 blev Dubblin halt, och under våren 2010, var hennes död nära, återigen fick jag söka tröst hos Lady, Jag kom i håg den natten, klockan va runt 1, men jag kunde ännu inte sova, jag grät, och grät, Den natten gick jag upp istallet och satt där i en hel natt den natten förstod jag en sak, ”Man kan prata med hästar genom tankar och bilder” Då, då började allt, då började jag lite på henne, och dem andra hästarna Deras tankar va mina tankat.. Lady var otrolig, trots att jag hade svikit henne så svek hon aldrig mig, hon stötade mig och Dubblin, och vi blev tajta jag och Lady, Jag vågade för en gångs skull lita på någon igen, Lady gav mig hopp och tro, hon blev min vän, med henne kunde jag leva, med henne kunde jag andas, och vara fri.

Sedan den dagen har vi varit 1.<3

Hela denna tid marktränade jag, och tricktränade, så bra det gick, och så glad jag blev den kvälle då hon gav sin hov till mig för första gången, :')

Under den sommaren, beslöt jag mig för att våga, jag släppte allt, och åkte en hel vecka på ridläger, Lady var hemma med den nyfödde Haley, och när jag kom hem i slutet av augusti, då var det dags att börja ta in hästarna från sommarbetet, Lady och jag hade myssiga stunder om kvällarna, vi kunde sitta där i flera timmar, och bara gosa, och mysa, Lady vissade mig att man måste lita på NÅGON, hästarna och stallet blev mitt hem, mina vänner fans där, !

Jag var inte helt redo att rida som vanligt, men jag började rida om kvällarna eller när jag var själv, rida i grima och grimskaft, Lady har alltid sedan långt innan jag köpte henne varit öm... men vi red försiktigt och hjälpte varann.

Framåt hösten var jag redo, redo att börja rida Lady, vi började bara hon och jag, det gick bra, så länge jag litade på henne, Men hon var tjurig,strök öronen bakåt och sprkade bakut, eller stegrade men jag släpte bara på tyglen och lät henne göra det, under tiden vi red marktränade jag henne också, så vi blev ännu mer sammspelta, så med tiden slutade hon, ni ska veta hur många gånger jag blivit avkastad av denna hästen, jag kan inte hålla räkningen, jag kan lova att jag trillade av minst en gång varje ridpass, Vintern kom och Trickträningen satte fart på riktigt, Lösridningen också, allting tog en väldig fart, redan vintern 09-2010 hade ju NH och Trickträning blivit stort för oss, !

Jag kom ihåg den 19 december, dagen då vi galopperade i halsring för första gången, vilken dröm, jag släppte kontrolen, ja jag släppte allt, så härligt!

Allting gick bra, vi blev bättre och bättre, och bättre och ja tillslut kom våren, ojojoj säger jag bara,

Jag började träna för B-hopptränare, När jag upptäckte Ladys goda talang till hoppning, vi tränade med stora hästar, jag var ensam med liten ponny och yngst i gruppen... men jag kämpade,,, ja harre gud vad jag kämpat,men vi kämpade tsm, Jag kom ihåg min första trännig fy so nervös jag va, jag satt och hakade tänder, usch, det var hemskt, men så satt jag upp, och då släppte allt! men efter framgångarna, och våran första tävling, ja då kom motgångarna, träningarna var katastroff och tävlingen som kom ska vi inte prata om, USH jag nästan gav upp... Jag blev osäker i galoppen igen och Lady slängde av mej om och om igen, men så slutade jag, jag bestämmde mig för att om Lady inte vill då vill inte jag heller. Så vi slog om i en månad till endast halsring, men så bara efter en vecka efter det blev hon normal, Precis som att säga, förlåt, jag vill tillbaka och vi började träna igen, jag åkte på ridläger, och denna gången följde Lady med, det var så kul, Lady var så söt och snäll!

Vi red teräng och for fram, fick nya kompisar och allt :)

Efter det blev allt bra igen det var som att lägret fick Lady att först känna sig osäker men då samtidigt litade hon så mycket på mig att hon drog sig till mig.

Tävlingarna gick bättre och bättre, och jag började träna privat helt själv, jag red i fullgalopp på ängarna i endast halsring, Ja, vi till och med red i vattnet, och på strande.

och vi släpper allt, släpper i morgon och lever i ”NU”

Då är jag lycklig!

Och vet ni varför allt gick så bra?

Det vet jag, för jag vågade släppa allt, jag vågade bara leva med att vara jag, och jag litade på Lady jag släppte kontrollen,

Det borde alla göra,

För den magra fuxen, som var rädd för människor, ja den hästen den hästens förtroende har jag vunnit, det har inte varit lät, men vi lyckades hon och jag, kanske för att vi är så lika hon och jag.

Visst Lady och jag har en lång väg kvar, hon litar inte på andra människor och hon har ett hisspigt humör, Lady kastar av alla mina vänner, sparkas när hon blir sur, och allt men aldrig försöker hon göra något sådant mot mig, Visst jag tycker det är synd att ingen annan kan rida men om det är henne vilja så tror jag på den.!

Men vet ni hur glad jag blir när alla folk vid ridhuset kommer med kommentarer som, ”så fin hon blivit” ”så duktiga ni är” ”vilka muskler hon har fått”

Men vet ni vilken kommentar jag blev mest glad över? Den kommentare kom från minenda ”förebild” i hästvälden. Den lös så här ”du är en lite flicka, hon är en lite häst, Hon har en egne vilja, och du låter henne ha det, du låter henne vara sig själv, men du hjälper henne att förvärkla sina drömmer genom att låta henne ge sin styrka till dig och hoppningen, Jag vet att din häst tror på dej”

Ni ska veta att jag satt och storlipa av den kommentaren....

Många av mina och Ladys minnen fick jag inte med i texten, alla stunder med henne är speciella, varje sekund tar jag vara på, jag vet inte vad som kommer hända nu, jag vet bara att vi två håller i hop, jag och min bästa vän.<3

Tänk att den fina hästen utanför mit fönster är hon, fuxen, som hon en gång kallades.

Ja, rubriken stämmer
nu slutar jag att blogga här!

Kommer förmodligen inte tillbaks heller.
men ni får ha det så bra & tack för denna tiden :)


//Manda